sickness
Det känns väldigt, väldigt fel att erkänna det. Skriva ut det. Men ja, nu är vi tunatattare. När vi kom hit visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är verkligen ett rktigt shithole. Ha, ha, ha. Efter en massa skrubbande, lite pyntande så känns det iaf rätt beboligt.
Leo har fått sina vattkoppor. I början hade han nästan inga prickar, dom gick att räkna.. Idag när han vaknade upp var det ungefär det dubbla. Nåja, han verkar inte speciellt påverkad. Han har haft lite feber men inget värre.
Jag har feeeeeet ångest. Om 8 dagar är jag åter tillbaka i vardagenslunk med arbete. Det känns tngt att gå tillbaka efter 5,5 veckor ledighet. Nåja, det ska väl gå det också.
Nu ska jag leta vidare efter en gardinkrok (?). Jag kan slå vad om att den ligger i kartongen längst in, längst ner i förrådet. Förrådet är fyllt både till bredden och höjden. Suck!
livet i behåll iaf..
Efter 3,5 veckor på rymmen har vi nu äntligen tagt vårat förnuft tillfånga och åt hem. Och som det var skönt att komma hem. Men så börjar ångesten komma krypande. Två veckor av semestern återstår och vi ska både hinna flytta och Leo ska ha sina koppor. Vattkoppor. Jag bara undrar vart dom har tagit vägen? Det är lite mer än 14 dagar sedan han (förhoppningsvis) blev smittad. Men dom kommer väl... mitt i flytten. Och han blir väl dödssjuk. Även om de sägs att det är lindrigare ju mindre barnen är. Nåväl.
Idag däremot känner jag mig gammal. Riktigt gammal. Typ som min farmor. Som har passerat 90 sträcket för några år sedan. Ja, jag tänker att såhär har hon nog det jämt.
Och nä, jag har inte blivit tvärgammal över natten. Nejnej. Jag bestämde mig för att ta tag i den här sommaren. Så när jag vaknade igår, efter en alldeles för lång sovmorgon, sörplade jag i mig två kaffekoppar (för det är så man gör) kopplade hundarna och gav mig ut på byavägen.
Där knallade jag och sprang i intervaller. Så fort min kropp ville sakta ner ökade jag på. Hela tiden med samma motto i tankarna, det ska kännas annars ger det ingenting. Så säger dom på Fatcamp. Så jag trampade på. Sammanlagt fick jag ihop en gå-spring-tur på 1,3 mil i varje fall. Jag höll på att ta död på en av hundarna, på riktigt. Men han repade sig mot kvällen.
När vi kom tillbaka vågade jag känna efter. Och jag hade så fruktansvärt ont i fötterna. Stora blåsor över hela fötterna. Men så går det. Foppatofflor är inga promenadskor. Men om man är på semester så lämnar man springskorna hemma. Med all rätt. (Man ska inte hålla på med sådana dumheter på semestern).
Men idag ska ni veta, att mina fötter det är mitt minsta problem. Dom värker, det gör riktigt ont. Men min kropp, my god. Det är som att en lastbil har kört över mig backat tillbaka för att sedan köra över mig igen, ungefär femton gånger för att riktigt försäkra sig om att jag var död.
Jag har hunnit packa 5 flyttkartonger, ungefär 1/3 av vårat kök. Allt annat ligger prydligt på sin plats (och lite huller om buller) i lägenheten. Jag kan bara konstatera att vi äger en hel del skit som konstigt nog överlever även denna flytt (i brist på tid).
Nåväl, nu ska jag gå och lägga mig och hålla tummarna att jag tar mig ur sängen imorgon. Håll tummarna ni med. God natt.
