mommystyle

Unga herr Lampinen vaknade klockan 06.00. Jag var trött, han var om möjligt ännu tröttare. Så efter lite välling fick han hoppa i säng igen strax före 07. Själv hoppade jag i duschen och käkade frukost. So far so good (även om jag var trött). Jag fick väcka Leo vid halv tio, han käkade leverpastejmackor och drack mjölk. Jag kikade ut och konstaterade att det hade kommit MYCKET snö och att det fortfarande vräkte ner.
Dilemma nummer två var om jag skulle ta våran gå-på-stan-vagn eller pulkan. Slutligen bestämde jag mig för pulkan, det var väl kanske det klokaste valet eftersom det inte var plogat just någon stanns. Stressad till tusen eftersom vi redan, inte ens halvvägs var sen. Jag blev ju inte direkt mindre stressad av att Leo inte alls var speciellt sugen på att åka vagn utan bara kastade sig av hela tiden. Där ett tag bar jag ungen, drog pulkan lastad till både bredden och höjden. Så välter den. Och innan jag märkte det. Jag fick springa tillbaka och plocka upp alla ting. Jag spände fast Leo och sprang. Med Leo grinande skrikande likt en hysterisk illbatting! Tillsist kom vi fram, 15 minuter efter avtalad tid. Och jag väntade och väntade. När klockan var 11.15 kom våran bvcsköterska ut och frågade vart vi skulle. På 1års-kontroll svarade jag glatt. Fast läkaren är ju bara här på tisdagar tyckte hon. Eftersom jag var bombsäker på att det var den 21 så gick hon och kollade upp det. Jo, visst var det den 21 men vi skulle inte vara på bvc utan på vc för återbesök angående öronen. Jahapp, typiskt. Så jag sprang över och förklarade mitt missförstånd. Men dom var så trevliga, förstående och hjälpsamma att vi fick komma in iaf. Läkaren kunde åter igen konstatera dubbelsidig öroninflammation. Till saken hör att jag har varit in med honom för inte allt för länge sedan för att jag var säker på att han hade öroninflammation igen. Läkaren var så nonchalant och vägrade kolla honom i öronen, för han var minsann säker, av hans allmäntillstånd att döma, att det inte var tal om någon öroninflammation.
Iaf så fick vi en pencillinkur utskriven som han den här gången ska äta i 10 dagar. Och återbesök i februari och om det då fortfarande är tal o öroninflammation ska vi få en remiss till sunderbyn.
Två timmar senare var vi påväg hem med en trött och hungrig son, denna gång i bilen. Markus fick komma och skjutsa hem oss.

Jag är trött och helt slut i kropp och själ... Totalt energilös, orklös. Att åka och jobba om två timmar känns så där motiverande. Nu ska jag ta en stadig kaffekopp och kanske plåga er med några till inlägg! Det har ju hänt en del på sistone :-)