mommystyle

Åh herregud. Jag vet inte ens vart jag ska börja, så jag tar mig an gårdagen.
Dagen började med uppstigning till det mänskliga alarmet a.k.a Leo, klockan sju. Kände mig faktiskt utvilad. Kanske för att jag slagit igen mina två blå innan markus ens hunnit lämna fastigheten, alltså före 21.30.
Vi steg upp och gjorde gröt efterföljt av de vanliga morgonbestyren. Leo somnade för sin tupplur och jag sköt in vagnen i sovrummet, där lämnade jag över ansvaret till min sovande make. Uppdaterade honom om när han ätit och lite sånt. Gav han en hejdå-puss och gick ut. Möttes av solsken. Härliga dag var min tanke. Efter lite bråk med cykellåset var jag äntligen påväg. Pluggade i hörlurarna och satte musiken på max volym. Fan vad härligt. Jo, det var härlig i ungefär två kvarter. Vinden slog emot mig, orkanstyrka. Eftersom jag inte hade något på huvudet ledde detta givetvis till en migränliknande huvudvärk. Jag förfrös mina händer. Mina (föredetta) benmuskler krampade ihop. När jag nådde jobbet en halvtimme senare hade jag en nästintill omöjligt, skyhög puls. Krampen i benen hade gått över till skakningar. Håret stod åt alla håll och kanter. Sminket hade runit ut. Mina händer var isbitar. Huvudvärken förjävlig. Ja, jag så ut att med nöd och näppe överlevt sju (mycket) svåra år. Nåja, att jobba gick i varje fall bra. Och jag kom hem en erfarenhet rikare.
 
Så idag när jag cyklade iväg hade jag klätt mig rätt, tagit god tid på mig. Så jag kunde gliiiiida fram på cykeln, inte paniktrampa. Dock flög min cykelkorg av 4 (!) gånger. Sista gången var det nära att jag lämnade den åt sitt öde. Fast efter lite övervägande insåg jag att den trots sina bristfälligheter är rätt bra att ha.
Att jobba gick väl sådär, vi hade grymt mycket folk och alldeles före lite personal. Och man behöver ju inte vara ett mattesnille för att räkna ut den ekvationen. Nåja, hem kom jag i varje fall. Med hjälp av en vääääldigt snäll Cattis. Hon kom och hämtade mig. Och tur var väl det. I samma veva ringde Markus och sa att Leo hade vaknat och ville ha mat, på sekunden. Förberedde mig i bilen och hade tjickorna halvt utdragna när jag slet upp dörren. Möttes av tystnad, förväntade mig höra en helt hysterisk Leo. Men efter ha fått lite vatten så snaskade han lite på tutten och somnade om.

Avslutningsvis så vill jag bara skänka min familj en rad. Jag har en familj som alltid ställer upp. Vad det än gäller. Som alltid finns där. När det är tufft, jobbigt, underbart, ledsamt och hysteriskt. Alltid. Mina älskade, älskade föräldrar. Vad vore jag utan er.. (förmodligen inte vid liv) och vad skulle jag göra utan er..
Och Cattis. Ja, hon hör faktiskt till familjen. Som kom och hämtade mig idag. Guldvärd!

Nä, nu ska jag gå och ta mig ett stadigt glas cola och smälta dagen. Duscha av flottet och lägga mig i sängen. Sov gott.