mommystyle

Dagens funderingar och konstaterande handlar om Sömn. Det sägs att sömn är livsviktigt. Förr, i mina unga glänsande dagar, trodde jag att jag skulle dö om jag inte skrapade ihop minst 12 timmars sömn under natten (och halva dagen). Jag sov länge och gärna. Jag somnade efter skolan/jobbet mitt på dagen, jag somnade tidigt och sov länge, ibland in på eftermiddagen. Till och med så pass att jag hade ro att somna om vi åkte bort till någon. Förut ansåg jag att kliva upp före 08 var både omänskligt och omöjligt.
Idag, 13 månder efter mitt första (av FYRA planerade) barn tittat ut kan jag konstatera att mitt sovschema ser lite annorlunda ut.
Jag sover aldrig längre än till 9, då har man ju sovit bort halva dagen. Jag sover nästintill aldrig 8 timmar under natten. Om jag skrapar ihop 5-7 timmar är jag rätt nöjd och belåten. Jag kommer aldrig i säng i tid, eftersom det är min egentid, tid utan varken barn eller jobb.

Hur gör egentligen folk? Hur hinner folk med sig själv och framförallt sin familj efter alla onda måsten såsom jobb, dagistider, handling, middagsplanering, städning, tvättning osv.. Min räddning har blivit att jag prioriterar bort sömnen. Jag klarar mig och överlever på mina få timmar... så länge jag inte sätter mig ner och känner efter. Men, det kan ju omöjligt hålla i längden..

Iaf så har jag en ledig dag att se framemot imorgon, bortsett från ett assmöte på jobbet på morgonen. Då ska jag bara njuta av min lillkille. På kvällen ska vi åka till Piteå och lämna Leo hos mormor och morfar sen ska vi gå och se Avatar på 3D med Robba och Geka. På torsdag jobbar jag ett kort pass, men ska se efter om jag kan få bort det. Det känns lite överkurs att jobba 6 av 7 dagar denna vecka.

Nä, städning var det. Sen blir det att stressa iväg till jobbet!