mommystyle

Här har ni Leos dagis. Där kommer han skolas in den 11/1. Helt underbart va?! Jag har en BRA magkänsla. Jag måste även dela ut dagen, kanske också veckans, ros till kvinnan på BUN som har varit en stor hjälp. Efter att ha stått i kö i en vecka så ringde jag henne och funderade hur mitt ärende gick och förklarade att jag fått en heltidstjänst. Sedan dess har jag fått samtal där vi diskuterat igenom olika alternativ och här har vi nu resultatet. Idag ringde hon och meddelande att vi har fått en plats! Det ser verkligen jätte mysigt ut.






Nu vaknade däremot Leo. Tjing!

Unga herr Lampinen vaknade klockan 06.00. Jag var trött, han var om möjligt ännu tröttare. Så efter lite välling fick han hoppa i säng igen strax före 07. Själv hoppade jag i duschen och käkade frukost. So far so good (även om jag var trött). Jag fick väcka Leo vid halv tio, han käkade leverpastejmackor och drack mjölk. Jag kikade ut och konstaterade att det hade kommit MYCKET snö och att det fortfarande vräkte ner.
Dilemma nummer två var om jag skulle ta våran gå-på-stan-vagn eller pulkan. Slutligen bestämde jag mig för pulkan, det var väl kanske det klokaste valet eftersom det inte var plogat just någon stanns. Stressad till tusen eftersom vi redan, inte ens halvvägs var sen. Jag blev ju inte direkt mindre stressad av att Leo inte alls var speciellt sugen på att åka vagn utan bara kastade sig av hela tiden. Där ett tag bar jag ungen, drog pulkan lastad till både bredden och höjden. Så välter den. Och innan jag märkte det. Jag fick springa tillbaka och plocka upp alla ting. Jag spände fast Leo och sprang. Med Leo grinande skrikande likt en hysterisk illbatting! Tillsist kom vi fram, 15 minuter efter avtalad tid. Och jag väntade och väntade. När klockan var 11.15 kom våran bvcsköterska ut och frågade vart vi skulle. På 1års-kontroll svarade jag glatt. Fast läkaren är ju bara här på tisdagar tyckte hon. Eftersom jag var bombsäker på att det var den 21 så gick hon och kollade upp det. Jo, visst var det den 21 men vi skulle inte vara på bvc utan på vc för återbesök angående öronen. Jahapp, typiskt. Så jag sprang över och förklarade mitt missförstånd. Men dom var så trevliga, förstående och hjälpsamma att vi fick komma in iaf. Läkaren kunde åter igen konstatera dubbelsidig öroninflammation. Till saken hör att jag har varit in med honom för inte allt för länge sedan för att jag var säker på att han hade öroninflammation igen. Läkaren var så nonchalant och vägrade kolla honom i öronen, för han var minsann säker, av hans allmäntillstånd att döma, att det inte var tal om någon öroninflammation.
Iaf så fick vi en pencillinkur utskriven som han den här gången ska äta i 10 dagar. Och återbesök i februari och om det då fortfarande är tal o öroninflammation ska vi få en remiss till sunderbyn.
Två timmar senare var vi påväg hem med en trött och hungrig son, denna gång i bilen. Markus fick komma och skjutsa hem oss.

Jag är trött och helt slut i kropp och själ... Totalt energilös, orklös. Att åka och jobba om två timmar känns så där motiverande. Nu ska jag ta en stadig kaffekopp och kanske plåga er med några till inlägg! Det har ju hänt en del på sistone :-)

Det har jag fått uppleva i två scenarion de senaste dagarna.

Ex nummer 1. Jag skröt för Stina hur duktig Leo var på att inte pilla på allt han inte får och slita upp alla obarnsäkrade skåp. Igår drog illbattingen fram likt en orkan och rev med sig det mesta av inredningen. Skåpen plundrades, stolar bestegs (och ramlades ner för), ett martiniglas gick i krasch, bokhyllan bestals på en hel del böcker... Ja ni förstår. Leo hade bara sovit en sisådär 45 minuter under dagen och när tröttheten kom krypande så började han göra hyss.

Ex nummer 2. Jag och mamma pratade om att han dregglade mycket och jag kontrade med att "han spyr ju i varje fall inte längre". Det tog väl 5 minuter innan han spyr upp en banan över finskjortan.
I natt gick jag och la mig, jag hann i princip bara lägga ner boken släcka lampan och somna när jag väcks av ett ljud "blaff". Jag tänder lampan för att se vad som är på gång i spjälsängen. Leo ställer sig upp och kräks. Han lyckades kräka ner sig själv, sängen och halva rummet. Så jag fick väcka mamma och byta på Leo, byta i sängen och skura upp. Leo var lika glad i hågen som alltid. Vi hinner bara somna om innan nästa kräkkalas går av stapeln. Turligt nog bara det bara efterkänningar efter det tidigare utbrottet. Det räckte med att byta underlakanet. Efter det har vi fått nattefrid.

Idag är han dock som vanligt. Pigg och glad. Leker och springer och framförallt äter. Därför har jag mina aningar om att det inte är magsjuka. Mera en bad reaction av ekvationen välling och slemhosta.


Nåja, vi hoppas på en fortsatt fri kräkförmiddag. Isf ska vi in till stan och käka lunch med Verran. Hej så länge!

Hello!

Sitter i skrivande stund hos mor och far, kände att vi var tvungen att fly undan storstadstressen ;-).
Igår var vi och stoltserade med honom på mormors jobb, på mormors begäran. Sen tog vi en promenad hem.
På kvällen firade vi världens finaste Rasmus som blev hela 5 år. Kan ni tänka er. Jag kommer såväl ihåg när min syster ringde, på en kemilektion på gymnasiet, och berättade att jag hade blivit moster åt världens finaste lilla kille.
Hans respons till presenten var, "Åh titta mamma, jag fick den här som jag ville ha". Han var HEEEEEL nöjd!

Hittills har vi hunnit ha över Linda och Spike på en morgonkaffe, och en playdate för hund och barn. Dom hade väldans roligt tillsammans och jag och Linda fick ta igen lite förlorad tid. Vi har precis vinkat av dom, Leo ligger i sängen och surrar sig till sömns. Efter vila och lunch ska vi gå ut och göra, i varje fall ett försök, till att skotta gården.

Man måste ju jobba ihop till bröfödan. :-) Mamma skulle ha julmiddag på jobbet och åka och träna direkt efter, så henne ser vi inte till förrän i kväll någongång.
Nu ska jag gå och skala potatis för att försöka ha middag på bordet när pappa kommer från jobbet. Lite kan man väl anstränga sig?? En skottad uppfart och middag på bordet.... Jag kanske aldrig får åka hem!

Jag har även blivit erbjuden, och tackat ja, till en heltidstjänst som assisten på jobbet. Det känns bra. Även om det innebär dagisplats för Leo. Fast å andra sidan kommer det inte bli många timmar på dagis. Förmodligen kommer vi ha svårare med hämtningarna än med lämningarna. Han ÄLSKAR ju som bekant andra barn.

....som inte kunde närvara så kommer här en liten bildresumé från dagen :-)

Ballongregn



Öppnar paket med hjälp från moster och morfar








Karlarna njöt av en kaffekopp i lugnan ro medan...



...kvinnofolket fick öppna paket, skruva ihop grejer och passa alla vilddjur
(vi tror på jämnställdhet)






Garaget gick hem oss alla barnen




Han har fått en massa jätte fina presenter. Tack så hemskt mycket allihopa för den fina uppvaktningen! Det var en slagen ett åring som stupade i säng, alldeles för sent :-) Men kul har han haft!!

Idag är det ett år sedan jag vaknade av en värk. En riktig värk. Inte kunde jag då förallt i världen förutspå att jag bara några timmar senare skulle ligga med världens vackraste unge på bröstet. Jag var klarvaken. Nästa värk kom ca 20 minuter senare. Adrenalinet började pumpa som aldrig förr och ett lyckorus sköljde över mig. Jag blev kolugn.
Jag traskade runt här hemma och käkade frukost, vattnade blommor, packade det sista. Ni vet sånt man förväntar sig göra.
Det är ett år sedan jag väckte Markus med frasen "Markus. Du måste nog gå och plugga in motorvärmaren, det är fan 20 minus ute. Och jag har värkar. Jag har haft det i några timmar nu". Otroligt nog så var Markus också kolugn.
Vi pratade med förlossningen som tyckte att vi skulle komma in, sen ringde vi mor- och farföräldrarna och berättade att det var på g. Men för att vara på en säkra sidan att det verkligen var på gång ville jag avvakta lite, lite till.
Jag kommer ihåg att jag låg i sängen och löste korsord när värkarna plötsligt ändrade karaktär och det blev ett enormt tryck neråt. Jag ropade till Markus att köra fram bilen. Nu var jag redo att åka in.

Och tänka sig, jag var fullt öppen.
11.39 på söndagmorgonen anlände han. En vecka försent. Och alldeles, alldeles perfekt. Jag sov inte nånting den första natten på bb. Jag var alldeles för upptagen med att betrakta, mysa med och lära känna våran lilla Leo.

Tänka sig att det redan har gått ett år. På det året har det hänt en hel massa. Vissa dagar har man blivit gråhårig, andra dagar har man känt sig hopplös, maktlös, trött... Men också en enorm, oförklarlig kärlek. En kärlek så stark. Omöjlig att beskriva med ord.


Grattis till dig, mitt älskade lilla hjärta, på din första födelsedag!!

Vet inte riktigt vart jag ska börja... Men... undertiden jag varit borta från internet så har vi hunnit sälja våran barnvagn. Det var en tjej som kom, och efter några minuter frågade hon hur man fällde ihop den.. Hon "tänkte när jag ska nu lasta in den i bilen". Det gick snabbt och smärtfritt! Det tråkiga var att jag hade kunnat ta mycket mer.. Nåja. Nu är vi på jakt efter en ny. Min största önskan är en Emmaljunga Scooter -09 i färgen lime check. Den är såååååååååå fin. Fast det finns inte en endaste annons ute... Nåja, jag säger som vi alltid gör i den här familjen. "Det löser sig..............säkert".

Leo hade haft det super hos mormor och morfar. När vi klätt på oss och skulle fara, och vinka av mormor och morfar. Ja, då vinkar han till oss. Inte till mormor och morfar. Söta unge!

Snön har hunnit göra debut, på riktigt. Så vi vigde morgonen åt uteaktiviteter innan pappan i hushållet var tvungen åka till jobbet. Leo har tagit en lunchvila och undertiden han sov passade jag på att skicka i väg en monsterbeställning med basplagg från hm. Passande nog hade dom galet mycket på rea-avdelningen!

Leo hade inte ens varit vaken i mer än 10 minuter, ändå hittade jag dockan...badandes i toalettstolen. Och jag tror inte direkt att hon hoppat dit av egen vilja! Med andra ord är det full fart. All day, every day. Sen kan jag även tillägga att det är stora herr Lampinen som aldrig lär sig att fälla ner toasitsen. Den senaste tiden har vi fått gräva upp det mesta från toaletten, träklossar, tuttar, bilar, en helikopter..

Nu har Leo ätit upp sin banan, så jag ska stöka upp allt vi behöver för pepparkaksbak i väntan på middagen. Som sköter sig själv i ugnen ;-)