mommystyle

Nu ska jag berätta för er varför jag gillar småstadslivet.

Idag har det, kan omöjligt ha undgått någon, varit lite, just bara lite, blåsigt. Det här påpekade min man när jag och Leo vaknade klockan 05.25. Vi klev upp och jag gluttade ut genom fönstret och skrattade lite och tänkte "storm in my ass".
Jag skulle infinna mig på dagis vid 8 snåret och på busshållplatsen en kvart senare för att ta bussen ut till jobbet och förgylla morgonmötet.
Eftersom det pratades om storm tänkte jag att vi skulle gå 5 minuter tidigare än vanligt. Vi klädde på oss lyckligt, ovetande om vad som väntade oss. Ungefär 20 meter från dörren upptäckte jag mitt misstag. Då både jag och vagnen flög i väg kors och tvärs. Vi (JAG) kämpade i motvind, till stan gick det rätt så bra. Resten av vägen, som går nere vid älven gick mindre bra. Det kändes som jag släpade en större husvagn bakom mig, vissa stunder stod jag still fast jag sprang med benen, jag besteg snödrivor stora som berg. Tillsist kom jag fram, 45 (!) minuter senare. Det var bara att lämna av grabben och springa mot stan igen. Jag hann till jobbet och allt var frid och fröjd. Vid elva tiden fick jag skjuts in till stan med Elin, vi hämtade lite varor och så hoppade släppte hon av mig på Leos dagis.
På bara några timmar har vindarna tilltagit desstomer, snödrivorna var nu av största lag. Parkerad, vid en busshållsplats precis utanför Leos dagis, stod det en liten minibuss. Mer som en bilbuss ni vet som det står "närlinjen" på. Jag knackar på och möts av en trevlig herre. Jag frågar om man får åka med och absolut får jag det. Jag sneglar på barnvagnen och frågar om det är okej att ta ombord den och absolut fick jag till svar. Han kommer till och med och hjälper mig bära in den. Jag förklarar att jag ska av någonstans i stan, när Östermalm. Det är min luckyday för han ska nämligen till Östermalm. Jag åker med och vi surrar om allt mellan himmel och jord och skrattar åt kämpande barnvagnskörare, cyklister, fastkörda bilister och all kaos omkring oss. Vi har det gott i värmen. Vi började närma oss Östermalm och han frågar vart jag ska av, jag förklarar vart jag bor och säger att han kan stanna på lämpligaste bussplats. Han kör vidare. Jag pekar på huset och han kör in på gården och jag får skjuts ända fram till porten. Jag kollar lite undrande, men självklart tacksamt på honom och han säger:"Ja, vi skapar en busshållsplats här tänkte jag".

Det gjorde verkligen min dag. Folk här uppe är så ärliga. Omtänksamma. Man är en person, inte bara en i mängden. Nä, vettni, jag gillar småstadslivet... just därför. Därför att här bryr man sig och värnar om varandra.

Bion i Piteå blev inställd. Jag hoppas vi bokar om snart, för jag var SÅ taggad! Istället fixade Markus en biokväll här hemma. Med Johan Falk och chips, choklad, läsk och godis. Det var mysigt. :-)
Nu ska jag fortsätta kvällen med dom desperata hemmafruarna och Grey's. Och vet ni? Jag är LEDIG imorgon, yippie! So long peepz!